Nödvändiga förändringar för att EU ska nå målen om hållbart fiske

Svenskt fiske styrs till stor del av EU:s gemensamma fiskeripolitik. I ett samrådssvar till EU lyfter BalticWaters2030 att stora förändringar behövs för att uppnå hållbart fiske i Östersjön. Dagens förvaltning präglas av stora risktaganden, bristande kontroll och otillräcklig beståndshänsyn.

Den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) ska säkerställa att fisket bidrar till ekonomisk, social och miljömässig hållbar utveckling och styras av försiktighetsprincipen. Tyvärr har utvecklingen för Östersjöns fiskarter under lång tid varit negativ. Sedan införandet av Maximum Sustainable Yield (MSY) har:

Ovan: Beståndsutveckling 2014-2021 enligt siffror från ICES.

I flera fall har bestånden legat historiskt lågt redan innan minskningarna sedan 2014. Just nu syns katastrofala effekter i ekosystemet som ett resultat av förvaltningen, där utsjöarterna gått kraftigt tillbaka samtidigt som spigg dominerar kustzonerna och många arter längs den svenska kusten som gädda, abborre och lokala populationer av lax minskat drastiskt. En förvaltning enligt MSY i Östersjön är därmed tydligt förknippat med höga risker, och inte i linje med försiktighetsprincipen.

MSY ska innebära ett maximalt uttag av fisk utan att riskera framtida återväxt, men det fungerar inte. I Östersjön har det visat sig leda till ett för högt fisketryck där nästan samtliga kommersiella bestånd nu är under press. Ett problem är att de vetenskapliga modellerna har visat sig överskatta både torsk- och sillbestånd i Östersjön, vilket lett till för högt fisketryck och för låga beståndsnivåer. MSY ställer höga krav på att beståndsunderlagen är korrekta, men det är naturligt att de vetenskapliga modellerna är osäkra då det är svårt att göra korrekta bedömningar av rekrytering, dödlighet och beståndsuppskattningar. Även om modellerna alltid strävar efter att förbättras kommer de alltid att innehålla osäkerheter. Ändå fortsätter medlemsländerna och EU-kommissionen att förlita sig på ett maximalt utnyttjande av fiskbestånden, utan säkerhetsmarginaler.

På grund av den vetenskapliga osäkerheten är en rekommendation från Stockholms Universitet Östersjöcentrum att kvoterna bör sättas till maximalt 50 procent av FMSY.

Pressade bestånd – mindre individer och tidigare könsmognad

En stor brist i rådgivningen är också att bevarande av större och äldre individer inte inkluderas, trots att det ska göras enligt Havsmiljödirektivet från 2008 och trots att den gemensamma fiskeripolitiken ska vara förenlig med Havsmiljödirektivet. Nu ser vi förändringar i beståndsstrukturen för sillen, där individerna blivit mindre och könsmogna tidigare, vilket även hände torsken innan kollapsen. Att fiskens storlek- och åldersfördelning inte tas hänsyn till leder till stora miljömässiga, sociala och ekonomiska effekter för medlemsländerna, vilket vi sett i Sverige genom ett utarmat kustfiske och försämrad miljö längs kusten.

Om bevarande av äldre och större individer hade ingått i förvaltningen hade utvecklingen för torskbestånden kunnat se annorlunda ut. Det har länge pågått arbeten kring utveckling av råden inom ICES, och finns underlag från ICES som visar hur de utvecklade råden kan implementeras. Vi förutsätter att EU-kommissionen och medlemsländerna ber ICES inkluderar storleks- och åldersfördelning i beståndsbedömningen redan under nästa år.

För att skydda lokalt lekande sill och strömming har en stor diskussion pågått om utflyttad trålgräns. Frågan har belyst en svårighet för medlemsländer att agera på vikande bestånd, där regeringsföreträdare och Havs- och vattenmyndigheten hävdat att man inte kan införa skydd för arter utan att bevisa orsakssamband mellan fisket och artens nedgång. Även om varken EU eller BalticWaters2030 håller med om tolkningen visar myndighetens ställningstagande att möjligheten och skyldigheten för länder att agera vid varnande tecken bör stärkas och förtydligas i GFP:n.

Verkningslös kontroll

Ett ytterligare problem för att nå målen om en hållbar förvaltning är bristande fiskerikontroll, där olovliga utkast och felrapportering är vanligt. Varken landningsskyldighet eller rapportering av fångst fungerar i Sverige, och situationen sägs vara liknande i andra länder. Detta har stora implikationer för bestånden och påverkar även tillförlitligheten i de vetenskapliga råden. Ändå har få eller inga aktioner vidtagits av EU för att komma till rätta med problemen, inte ens krav på selektiva redskap eller kameraövervakning har ännu införts.

För att EU ska kunna uppnå sina mål om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet måste: