Mink eller människa – vem ska äta sillen?

Sill och strömming har historiskt varit en basvara längs hela Östersjökusten. Skärgårdsborna betalade sin skatt med strömming och under beredskapsåren köade stockholmarna för att köpa strömming eller ibland skarpsill. De senaste decennierna har det storskaliga fisket drabbat Östersjön hårt. Torsken har kollapsat och många andra arter är hotade. Sillen i Östersjön är också illa ute, vilket vi har berättat om i tidigare Östersjöbrief. Varför prioriterar vi så fel?

Kustfiskarna får betydligt färre fiskar i sina nät och salterierna får inte tillräckligt med stora strömmingar för att lägga in surströmming. Samtidigt fiskas stora mängder sill och strömming, men bara en bråkdel blir mat för människor. Den totala kvoten för sill och strömming i Östersjön är över 160.000 ton för 2022, och av den svenska fångsten går 90 procent till bland annat laxodlingar, kycklingfabriker och minkfarmar (Källa: Havs- och Vattenmyndigheten).

Det storskaliga fisket innebär stora kostnader för samhället och är en miljöbelastning. Ändå tillåts det fortsätta. Troligen därför att de flesta av oss har uppfattningen att fisken blir mat och kanske också för att vi har bilden av den småskaliga strömmingsfiskaren framför oss. Ett argument från industrifisket är att efterfrågan på sill och strömming för konsumtion är låg, och att det därför är enklast att sälja fångsten som fiskmjöl. Det är en marknad som betalar väldigt dåligt jämfört med om fisken fileas, eller bereds och säljs som mat till människor.

Är fiskmjöl till laxar och minkar ett hållbart sätt att utnyttja fisken i Östersjön, när riskerna är så många och fisken säljs till bottenpris?

Storskalig trålning hör inte hemma i Östersjön

Industrifisket tar så stora volymer fisk att man riskerar att ta ut hela populationer av sill och därmed försvaga Östersjöns ekosystem. Det tar också fisk nära kusterna som annars skulle blivit mat för kustlevande fiskar som gädda och abborre. Därmed förstör det förutsättningarna för livskraftiga bestånd av kustlevande fisk, förutsättningar för det kustnära fisket och för fritidsfisket.

I allt väsentligt påminner Östersjön om en insjö med sitt långsamma vattenutbyte och få arter. I sjöar får inte yrkesfiskare använda trålar, då risken att fiska ut hela populationer skulle vara för stor. Därför lämpar sig inte heller Östersjön för storskalig industriell trålning – lika lite som Vänern eller Vättern gör det.

Är det nyttigt att äta strömming?

Strömming från Östersjön är nyttig mat, menar IVL svenska miljöinstitutet, efter att ha analyserat dioxinhalten i fisk från december 2020. Livsmedelsverkets rekommendationer är att de flesta kan äta sill och strömming från Östersjön en gång i veckan, undantaget ungdomar, gravida och ammande. Som konsument behöver man inte oroa sig för att bidra till Östersjöns miljöproblem om man äter sill och strömming, då omfattningen av det småskaliga konsumtionsfisket är så begränsat och oftast bedrivs med skonsamma redskap.

Livsmedelsverkets kostråd och tolkningen av dem har gjort att efterfrågan på sill och annan Östersjöfisk är lägre än vad den borde vara. Den lägre efterfrågan, och det faktum att EU:s fiskeripolitik premierar stora fiskefartyg och handeln med överförbara fiskerättigheter, ITQ, har lett till att fisket i Östersjön helt bytt karaktär. Industrifiske från ett litet antal mycket stora trålare dominerar. Dessa trålare fiskar allt närmare kusten, i vissa fall med dispens innanför trålgränsen. Detta har bidragit till att strömming försvunnit från skärgårdar och kustnära havsvikar.
Den sammanlagda effekten av flera myndigheters agerande drabbar det småskaliga kustfisket vars fångster går till mat i restauranger eller butiker, samtidigt som det storskaliga industrifisket gynnas.

Finland: Ät mer inhemsk fisk

Regeringen i Finland har beslutat om ett program för att dubbla konsumtionen av inhemsk fisk, som strömming. Den svenska regeringen har inte alls samma ambitioner. I livsmedelsstrategin från 2017, och de uppföljande handlingsplanerna från 2020 och 2021, nämns knappt fisk över huvud taget. Livsmedelsstrategin hänvisar i stället till Havs- och fiskeriprogrammet. Detta program har EU:s fiskepolitik och dess fonder som utgångspunkt, och innehåller inga konkreta förslag på hur vi ska äta mer inhemskt fångad fisk.

Alla tjänar på småskaligt kustfiske

Marin turism är den största marina näringen i Sverige. Småskaligt fiske med lokal förädling och försäljning som skapar sysselsättning och lokala intäkter är en viktig del av den marina turismen. Det finns fortfarande regler som försvårar för lokala initiativ och gynnar det storskaliga fisket. Ett exempel är att fiskerättsinnehavare som driver en restaurang, men som saknar yrkesfiskarlicens, inte får servera fisk som de fångat på de egna vattnen. Att ändra detta och flera andra byråkratiska regler som försvårar lokalt fiske och förädling var ett av de tillkännagivanden som riksdagen gjorde till regeringen i november 2021.

BalticSea2020 visade i en studie av Öresund hur mycket större värdet är av småskaligt fiske, fisketurism och fritidsfiske.

Så kan mer strömming bli mat i stället för fiskmjöl

Tidigare Östersjöbriefer:
Östersjöbrief 39: Forskningen visar behov av akuta åtgärder – nu måste regeringen sluta förhala
Östersjöbrief 38: Därför skyddas inte Östersjöfisken
Östersjöbrief 37: Myter om industrifisket i Östersjön
Östersjöbrief 36: Vägen till en bättre fiskeripolitik 2022
Östersjöbrief 35: En sillkollaps kan hota Östersjöns ekosystem
Östersjöbrief 34: Miljö och kustfiske under fortsatt hög press
Östersjöbrief 33: Skattepengar går till att försätta Östersjön i kris
Östersjöbrief 32: Fem tunga skäl att begränsa sillfisket
Östersjöbrief 31: Sverige kan flytta ut trålgränsen, men politisk vilja saknas
Östersjöbrief 30: Sillen – ännu en fiskart på väg mot kollaps?
Östersjöbrief 29: Hög tid att rädda strömmingen och sillen
Östersjöbrief 28: Vad väntar Östersjön nästa år?
Östersjöbrief 27: Torsk, sill och häst ur Östersjöns perspektiv
Östersjöbrief 26: Ska sillen också torska?

Tidigare fiskebriefer utgivna av BalticSea2020:
Fiskebrief 25: Strömmingen engagerar och MSC förvillar
Fiskebrief 24: Fiskekvoter 2021: Långsiktigt fokus behövs
Fiskebrief 23: Prioritera det småskaliga fisket
Fiskebrief 22: Kampen för en vettig fiskepolitik fortsätter 2020
Fiskebrief 21: Bra beslut – men fisken i Östersjön kräver långsiktighet
Fiskebrief 20: Avgörande beslut på kort och lång sikt
Fiskebrief 19: Återhämtning tar tid
Fiskebrief 18: Kommissionen föreslår nollkvot
Fiskebrief 17: Prioritera miljön framför en handfull arbetstillfällen
Fiskebrief 16: Håll kursen bland fiskepolitikens grynnor och blindskär
Fiskebrief 15: Bra regeringen! Men jobbet har bara börjat
Fiskebrief 14: Systemet som lurar sig självt
Fiskebrief 13: Åtgärdslista för landsbygdsministern
Fiskebrief 12: Fortsatt torskfiske är skadligt
Fiskebrief 11: Avgörande år för östersjötorsken
Fiskebrief 10: EU:s fiskepolitiska skådespel skadar torsken
Fiskebrief 9: Ansvaret vilar på fiskeministrarna
Fiskebrief 8: Driver landsbygdsministern fiskefrågorna?
Fiskebrief 7: Vem har rätt till fisken?
Fiskebrief 6: Torskkvoter i Östersjön
Fiskebrief 5: Historiskt låga fångster av torsk i Östersjön
Fiskebrief 4: Torskens roll i ekosystemet
Fiskebrief 3: Östersjötorsken – en unik och isolerad art
Fiskebrief 2: Utkast fortsätter trots förbud
Fiskebrief 1: Hur stor är fiskenäringen?