Efter torsken – nu hotas strömming och sill av dagens fiskeförvaltning
EU måste snabbt lämna dagens lågupplösta enartsförvaltning och börja förvalta strömmingen och sillen som olika populationer, annars riskerar de att gå samma öde till mötes som torsken redan gjort. Forskare pekar idag på viktiga genetiska skillnader bland olika typer av strömming och sill i Östersjön. Trots det förvaltas strömmingen och sillen idag som en enda population. Regeringen bör snarast, tillsammans med berörda myndigheter, verka för en ny förvaltning som tar hänsyn till de olika sill- och strömmingspopulationerna.
Det finns viktiga genetiska skillnader mellan sill- och strömmingspopulationer i Östersjön (i fortsättningen kallar vi dessa olika populationer enbart för Östersjösill). Östersjösillen har anpassat sig till olika salthalt, vattentemperatur och ljusförhållanden. De leker också på olika tider under året. Trots att fiskarna har skilda genetiska egenskaper och beteenden så tas det ingen hänsyn till detta när vetenskapliga råd ges eller politiska kvotbeslut tas.
Samtidigt är Östersjösillen hårt ansträngd. Andelen fiskar som uppnår könsmognad är under gränsvärdet för artens långsiktiga överlevnad. Det var bland annat därför som ministerrådet förra året beslutade att sänka kvoten för sillfisket i Östersjön med 36 procent.
De senaste åren har vi sett torskbeståndet kollapsa till följd av ett för högt fisketryck, vilket inte får hända Östersjösillen. Den är en viktig del av den svenska kulturen, och är en nyckelart i Östersjöns ekosystem. Under 1980-talet dominerade torsken Östersjöns ekosystem, men allteftersom torsken har fiskats bort har Östersjösill och skarpsill tagit över som dominerande arter. Läs mer här.
Nu hotas alltså ännu en av Östersjöns viktiga arter, som genom sin roll som viktig föda för torsken också är avgörande för om torskbeståndet i framtiden ska kunna återhämta sig. Industrifisket kan snabbt hitta och ta upp enorma mängder fisk. Eftersom Östersjösillen samlas i stora stim är de extra känsliga för dagens effektiva trålfiske. En modern industritrålare kan på några dagar fiska ut en hel population, och därmed ytterligare rubba och försvaga Östersjöns redan sköra ekosystem.
Strömming kallas de sillpopulationer som fiskas norr om Kalmarsund, medan de kallas sill i södra Östersjön. Det är en av få marina arter som anpassat sig till Östersjöns bräckta vatten, och som kan leka i salthalter så låga som 2-3 promille jämfört med atlantsillens 35 promille. En av de tydligaste genetiska olikheterna hos strömmingen har bidragit till anpassning av fiskens syn, något som behövs i Östersjöns grumliga vatten. Skillnaderna mellan atlantsill och strömming gör det viktigt att bevara de lokala bestånden av strömming och sill i Östersjön. Om de skulle försvinna går det inte att enkelt plantera in strömming och sill utifrån, eftersom de inte är genetiskt anpassade till Östersjöns vatten.
De unika genetiska skillnaderna inom arten kan vara avgörande för Östersjösillens överlevnad när innanhavets miljö förändras i framtiden. Som exempel är ett varmare hav en förväntad effekt av klimatförändringarna och enskilda populationer, som är genetiskt lämpade att hantera varmare vatten, kan bli avgörande för artens överlevnad. En annan aspekt är att vissa sillpopulationer innehåller mindre gift än andra, och därför kan vara fullt lämpliga som matfiskar. På grund av Livsmedelsverkets rekommendationer och fiskens gifthalt säljs nu Östersjösillen främst som billigt foder till mink- och fiskuppfödning, istället för som mat till människor. Med bättre kontroll kan fisken med lägst dioxinhalt hitta till matbutiken, medan fiskarna med högre halter hålls utanför. Dagens generaliserande förvaltning är alltså riskfylld på flera olika sätt. Genetiska analyser av fisk är idag både billiga och lätta att göra, och man kan lätt precisera förvaltningen genom att anpassa sill- och strömmingsfisket utefter kända populationers tidpunkter för lek och områden.
Regeringen bör därför snarast, genom fiskerimyndigheterna, verka för att ICES rekommendationer och EU:s beslut ger en högupplöst förvaltning som tar hänsyn till de många sillpopulationerna i Östersjön. Annars kan resultatet bli förödande för såväl sillen som kustfisket och Östersjöns ekosystem.
Ordlista
ICES är en förkortning för det Internationella Havsforskningsrådet (från engelska International Council for the Exploration of the Sea). Rådet är ett nätverk som består av mer än 6000 forskare från mer än 700 marina institut från drygt 20 länder.
En population innebär att fiskar (av en art) på grund av isolering skiljer sig genetiskt från andra populationer inom samma art.
Bestånd är en fiske-teknisk term som innebär hur många fiskar (individer eller ton) som finns inom ett begränsat område (som kan vara en population eller del av en population).
Mer om genetiken
Forskare undrade länge om sill och strömming var samma art, tills genetiska analyser kunde besvara frågan. De såg att sillpopulationerna visserligen är mycket nära släkt, men att det också finns tydliga skillnader. Sillen har genetiskt anpassat sig till lokala förhållanden i haven, som salthalt, vattentemperatur, planktonproduktion, ljusförhållanden och efter vilka rovdjur som jagar den. Östersjösillen visar tydliga skillnader från atlantsillen i ett hundratal av sina drygt 20 000 gener.
Det finns också skillnader inom lokala bestånd, som när på året olika populationer leker. Det är nästan lika stora genetiska skillnader mellan vår- och höstlekande strömming som det är mellan strömming och sill. Att leka på vår eller höst är olika strategier för att hantera vintern när det är ont om mat. Höstlekande yngel växer mycket långsamt de första sex månaderna, men är redo att börja växa snabbare så fort planktonproduktionen kommer igång på våren. Vårlekande sill och strömming måste däremot svälta sig genom vintern för att kunna leka på våren, men deras yngel föds istället när det är gott om mat. Höstlekande sill var klart dominerande i Östersjön i början på 1900-talet, men idag dominerar vårlekande sill. Vilken strategi som fungerar bäst varierar alltså över tid, vilket gör det viktigt att bevara både höst- och vårlekande sill och strömming för framtiden.
Tidigare fiskebriefer utgivna av BalticSea2020:
Fiskebrief 1: Hur stor är fiskenäringen?
Fiskebrief 2: Utkast fortsätter trots förbud
Fiskebrief 3: Östersjötorsken – en unik och isolerad art
Fiskebrief 4: Torskens roll i ekosystemet
Fiskebrief 5: Historiskt låga fångster av torsk i Östersjön
Fiskebrief 6: Torskkvoter i Östersjön
Fiskebrief 7: Vem har rätt till fisken?
Fiskebrief 8: Driver landsbygdsministern fiskefrågorna?
Fiskebrief 9: Ansvaret vilar på fiskeministrarna
Fiskebrief 10: EU:s fiskepolitiska skådespel skadar torsken
Fiskebrief 11: Avgörande år för östersjötorsken
Fiskebrief 12: Fortsatt torskfiske är skadligt
Fiskebrief 13: Åtgärdslista för landsbygdsministern
Fiskebrief 14: Systemet som lurar sig självt
Fiskebrief 15: Bra regeringen! Men jobbet har bara börjat
Fiskebrief 16: Håll kursen bland fiskepolitikens grynnor och blindskär
Fiskebrief 17: Prioritera miljön framför en handfull arbetstillfällen
Fiskebrief 18: Kommissionen föreslår nollkvot
Fiskebrief 19: Återhämtning tar tid
Fiskebrief 20: Avgörande beslut på kort och lång sikt
Fiskebrief 21: Bra beslut – men fisken i Östersjön kräver långsiktighet
Fiskebrief 22: Kampen för en vettig fiskepolitik fortsätter 2020
Fiskebrief 23: Prioritera det småskaliga fisket
Fiskebrief 24: Fiskekvoter 2021: Långsiktigt fokus behövs
Fiskebrief 25: Strömmingen engagerar och MSC förvillar
Tidigare Östersjöbriefer:
Östersjöbrief 26: Ska sillen också torska?
Östersjöbrief 27: Torsk, sill och häst ur Östersjöns perspektiv
Östersjöbrief 28: Vad väntar Östersjön nästa år?
