Sjögräsängar, mangroveskogar och andra kustnära ekosystem kallas ibland för ”blue carbon habitats” på grund av deras förmåga att binda och lagra kol. En global uppskattning visar att hälften av allt kol som finns bundet i havsbottnen finns i kustnära ekosystem som mangroveskogar och sjögräsängar, trots att de bara utgör ett par procent av havets yta. Att skydda kustnära kolsänkor, och identifiera nya, blir allt viktigare när vi står inför klimatförändringar. Därför bestämde sig Betty Gubri, student i marin ekologi vid Stockholms universitet, att undersöka om grunda, lagunliknande havsvikar i Stockholms skärgård har potential att vara naturliga kolsänkor. Betty tittade framför allt på bottensedimentens förmåga att binda kol och hur olika variabler – vikens exponering för vågor och vind, vikens djup, sedimentens sammansättning och undervattensvegetation – påverkar förmågan.

Vad är en kolsänka?
Kol i naturen flödar mellan atmosfären (som koldioxid), marken, haven, växter och djur. En kolsänka tar upp och lagrar kol under lång tid. Kolsänkan minskar därmed mängden koldioxid i atmosfären och havet.


Betty gav sig ut med projektet Levande vikar under september 2021 för att ta prover i nio vikar i Stockholms skärgård. Hon tog sedimentprover för att kunna kartlägga sedimentens sammansättning samt genomförde visuell undersökning och kvantitativ provtagning av undervattensvegetation i vikarna. Bettys resultat visar exempelvis att sedimentet i grunda vikar innehåller betydligt mer kol per kvadratmeter än sedimentet i Östersjöns sjögräsängar. Det innebär att de kan betraktas som ett habitat som binder och lagrar kol och därmed kan bidra till att begränsa effekterna av våra utsläpp av växthusgaser.

– Genom landhöjningen blir vikarna mer och mer isolerade och mindre utsatta för vågor. Det gör att organiskt material ackumuleras inne i vikarna. Eftersom de har en så liten öppning mot havet blir det organiska materialet kvar och kan lagras under lång tid, säger Betty.

Foto: Linda Kumblad, BalticWaters2030/Stockholm universitets Östersjöcentrum


Det finns få studier av kolsänkor i Östersjöns kustområden och det behövs mer forskning för att vi ska förstå vad som gör kustmiljön till en effektiv kolsänka. Till exempel vet vi inte om vikarnas förmåga att binda kol försämras när miljön i viken försämras och om restaureringsåtgärder därför kan bidra till att skapa naturliga kolsänkor.

Nu väntar nya äventyr för nyexaminerade Betty som precis rest hem till Frankrike. Men resultaten från hennes masteruppsats kommer följas upp. Under 2022 kommer forskarna inom Levande vikar att samla in och analysera sedimentprover från flera vikar, i samarbete med andra forskare, för att ytterligare öka kunskapen om vikarnas kollagringsfunktion och hur den påverkas av restaureringsåtgärder.

Bettys masterarbete Estimation of sediment carbon storage in shallow bays of the Stockholm archipelago finns att läsa här. Uppsatsen, som är författad inom forskningsprojektet Levande vikar, kommer att ombearbetas till en vetenskaplig artikel.

Vad är en grund vik?
De grunda havsvikarna är en av de biologiskt rikaste naturmiljöerna i Östersjöns kustområde. De består av ett grundområde som snörpts av via öar, uddar eller en grund tröskel i mynningen till utanförliggande vattenområde. Isoleringen gör att viken är skyddad från vind och vågor och vattnet stannar kvar länge, från någon dag till över en månad. Det begränsade vattenutbytet med havsområdet utanför i kombination med att viken är relativt grund gör att vattnet värms upp snabbare under vår och sommar än utanförliggande vatten. Att vattnet är så stilla leder till sedimentering och ansamling av näringsrikt, organiskt material på botten. Detta gör vikarna väldigt produktiva med många olika arter av djur och undervattensväxter. Vikarna har ett medeldjup på 1,5-2 meter så ljuset når normalt ned till vikens botten vilket möjliggör att det kan växa rikligt med undervattensvegetation.

Foto: Madeleine Kullenbo, BalticWaters2030